tanken gnager i mig, nästan förtär mig. tänk om? hur skulle det vara om? men om? omochomochom. jag vill så mycket med mitt liv, jag vill ge dig så mycket som möjligt. ibland känns det som att jag är själv i allt kaos. jag står och skriker men det är ingen som hör. tvåsamheten har blivit till en och jag vet inte vem jag är längre. eller ens vem du är? vi har tappat bort oss själva i rädslan för att tappa bort andra i våra liv. jag vill tillbaka till tiden förut, när respekten fortfarande fanns där och säkerheten ett faktum. nu präglas jag av sömnlösa  nätter och orosfyllda dagar bara för att bli lika besviken varje gång. vart har vi tagit vägen?