och vi börjar bli sådana jag förut föraktat, sett ner på och tyckt mig varit bättre än. det skrämmer mig och är sjukt läskigt. samtidigt som jag vill vara nära dig vill jag vara långt borta. du var min riddare i skinande rustning. min klippa att luta sig mot när det blåste. men just nu är allt lite smutsigt, skamfilat och befläckat. jag undrar för mig själv om det går att putsa bort? få lika skinande som det en gång har varit? eller om vi har tappat bort varandra på en stig vi inte hittar vägen på. .